Ett litet men ack så viktigt avbrott bland de fjälliga — månadens filmspanarfilm!
***
Läser man svenska tidningar är det svårt att undgå beskeden. ”Lågutbildade deltar [inte] på arbetsmarknaden i lika stor utsträckning. Detta verkar i synnerhet gälla lågutbildade kvinnor”. ”Efterfrågan på lågutbildad arbetskraft minskar”. ”…utgör de betydande matchningsproblemen för unga utan gymnasieutbildning en särskild utmaning”. I bästa fall kan man efter att läst något sådant trösta sig med att man själv i alla fall inte befinner sig i den sitsen och släpa sig iväg till jobbet. Möjligen reta sig lite på ordvalet att ”delta” på arbetsmarknaden som om det vore något som var valfritt.
Den lyxen har inte Raša. Fabriken där hon packar sallad och knippen med persilja varslar sina chockade anställda och i slutänden är Raša en av de som måste gå. Trots ändlösa och, ärligt talat, rätt meningslösa timmar på arbetsförmedlingen ser utsikten att få tag på ett nytt jobb mörka ut. Med blott nio år i grundskola och dessutom körkortslös är hon som synes ovan en av de tydligaste förlorarna på den moderna kunskapsmarknaden där det inte skadar att ha en högskoleutbildning för att köra truck. Särskilt som hon helst inte vill flytta från sin pappa och gemenskapen i den lilla skånska avfolkningsbygden.
Det vore väl en sak om Raša framstod som ett bortskämt barn som gärna vill jobba ”inom media” men vi möts av en ung kvinna som i sin inställning till arbete snarare tillhör min mormors generation. Hon har inga fritidsintressen att tala om, hela hennes identitet är arbetet. Tillfrågad av den kafkabisarra jobbcoachen vad hon är bra på (det är viktigt att ”boosta” självförtroendet när man är arbetslös, för det är ju lätt att bli lite ”nere” när man går hemma) kommer hon bara på skillz som att kunna väga upp 175 gram ruccolasallad med enbart handen. Utan jobb handlar livet bara om att äta, sova och sedan dö.
Kanske kommer jag att behöva backa på mitt första intryck om jag någon gång får för mig att se om Äta sova dö (*host* Stargate). Filmer som är oväntade positiva överraskningar håller sällan i längden när själva känslan av överraskning intagit baksätespositionen. Just nu kan jag dock bara konstatera att jag tyckte mycket om det jag fick se av Raša och hennes liv.
Jag som ofta känner att jag har svårt att engagera mig i filmkaraktärer kunde faktiskt göra det i Raša. Klumpen i magen när hon inser att provanställningen hon mot alls odds lyckats tjata sig till givetvis innebär att hon måste köra bil. Önskan att fly när arbetsledaren tycks ha spanat in just henne för samtalet som innebär att hon får sparken. Hopplösheten på arbetsfördelningen när jobbcoachen förslår att hon kanske skulle kunna jobba inom restaurangbranschen eftersom hon tidigare hanterat grönsaker.
Jag blev charmad av relationen mellan henne och fadern som kändes varm och innerlig. Samtidigt lägger den en enorm börda på henne eftersom pappan har en dålig rygg och de under långa perioder bara har hennes lön att leva på. I mötet med den svenska sjukvården måste hon agera både tolk och förmedlare. Pappan gör sitt bästa för att vara en förälder men lever samtidigt kvar i tron att mycket kan fixas med friterade bananer till efterrätt, som om hans dotter fortfarande var fem år istället för den huvudsakliga familjeförsörjaren.
Utan att ha alltför stor erfarenhet av genren upplever jag Äta sova dö som väldigt dokumentär. Kameran kryper ofta nära samt ger oss många och långa bilder från arbetet vid fabrikslinjen eller Raša på sin cykel. Ett bra tag satt jag faktiskt och funderade på om jag missuppfattat det hela och filmen verkligen var en spelfilm. Nyckelordet framför andra som dök upp i min skalle var ”vanlig”, vilket förstås säger mer om mig än den vanlighet filmen eventuellt ska förmedla.
Äta sova dö är vanlig på ett bra sätt eftersom den för mig i de allra flesta delar framstod som trovärdig. Särskilt samtalen och relationerna flyter lätt och ledigt mellan Nermina Lukač som Raša och de övriga i ensemblen, då inte minst som sagt med Milan Dragišić som spelar pappan. Trovärdig i alla de där små detaljerna som att kompisen Nickis hår alltid är lite småflottigt, att inte ens fyra personer på en svensk arbetsplats med samlade krafter på ett vettigt sätt kan kommunicera ett varselbesked eller att Raša inte är den typen som rakar benen.
Samtidigt är den också vanlig på ett mer negativt plan eftersom det inte händer så jäkla mycket utöver att Raša förlorar jobbet och sedan försöker hitta ett nytt. Hon går inte ned sig i alkoholism, börjar knarka eller dansa på den nedgångna go-go-baren. Pappas ryggvärk visar sig inte vara cancer och huset brinner inte ned, trots en motsträvig oljepanna. Det här gör att det som jag tidigare nämnde läggs en hel del tid på ”utfyllnadsbilder” om man så vill. Bilder som på olika sätt ofta får visa den öde avfolkningsbygden med igenbommade affärslokaler och övergivna dinosaurieparker. Parallellt med dessa finns tyvärr också scener som inte känns riktigt lika vanliga, snarare sökta och konstruerade.
Äta sova dö är långt ifrån en perfekt film men den fick mig engagerad och inte minst att börja fundera kring yrkeskategorier som jag hittills inte ägnat många tankar. Hur det till exempel känns att som arbetsförmedlingsanställd sitta och försöka intala mina klienter om att de har ”framtiden för sig” när de är mer eller mindre kroppsligt utslitna lågutbildade kvinnor som sannolikt har större chans att bli tagna som gisslan av bankrånare än att få ett nytt jobb.
Självklart är ni också nyfikna på vad de andra filmspanarna tyckte om Äta sova dö?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
The Velvet Café
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Rörliga bilder och tryckta ord 
Vilken klockren text du fått till Sofia! Jättebra beskrivningar! Kul att du kunde ta till dig filmen såpass mycket, den är verkligen inte helt självklar trots (eller tack vare) att den är så massmedialt hyllad.
Det känns som om du och Jojjenito var min räddning från dom ruttna tomaterna 😉
Jätte bra recension! Håller med om dramat, det hade varit mer spännande om filmen blev lite mörkare, så något mer intressant händer.
@Fiffi: Vilket beröm — tack! Hade ju inte läst öht något om den innan så jag blev nästan förvånad när jag såg de översvallande recensionerna. Det var nog lika så bra att jag gick in rätt blank tänker jag. Vilken tur att vi kunde få dig att se i alla fall liiite annorlunda på saken.
@Markus: Kul att du tycker det — tack! Fast jag tycker ju då tvärtom, att den var intressant så det räckte, utan ännu mer svärta.
Jag läste din revy i morse men hann inte kommentera då. Bra att du tar upp de kafkabisarra scenerna på arbetsförmedlingen. De var de scenerna jag tog med mig från filmen.
Jag fann filmen inte speciellt gripande utan rent ut sagt tråkig. De inblandade som gjorde filmen är säker jättehyggliga och trevliga men det var inte dem jag satte betyget på…
Men jag somnade i alla fall inte! Som mannen framför oss, han som pratade i sömnen och sedan vaknade med ett jättevrål. Hihi…
@Henke: Nä, skulle man belöna filmer efter vilka som förtjänade det på grund av ren hygglighet skulle Oscarsgalan se lite annorlunda ut. På gott och ont är det ju slutresultatet som måste bedömas och i det här fallet gjorde vi helt olika bedömningar. Däremot har vi bägge två en i alla fall rudimentär känsla för biohyfs 😀
Jag har hört att det var väldigt få som arbetade på plats med filmen, det är en av de bidragande orsakerna till att den känns dokumentär – det var lite meningen. Nu har jag inte sett själva filmen. Men det är jag hört från en som jobbade med filmen.
Jag hade sett alltför många hyllningar i förväg för att kunna gå in med helt oförutfattade meningar. Själv hade jag, som jag beskrivit på annat håll, svårt att engagera mig riktigt i historien. Jag tror att jag inte tyckte synd nog om huvudpersonerna. Så omöjligt var det inte för henne att flytta i mitt tycke. Kanske rentav bra att komma hemifrån! På tiden liksom.
@Lisa: Välkommen till kommentarsfältet, trevligt med nya bekantskaper! 😀 Det låter som en rimlig anledning och för mig funkade det dokumentära som sagt väldigt bra.
@Jessica: Absolut att en flytt var något som skulle vara bra i långa loppet, men att ta det där första steget kan vara jäkligt tungt. Jag tror att många av oss med en massa poäng i ryggsäcken har blivit mer invanda i tänket att man måste följa jobben eftersom de sällan finns där du är.
Såg filmen ikväll, och instämmer i nästan allt du skriver. Toppenbra formulerat! 🙂
Jag förstår mig inte riktigt på det här med att den ”borde varit tyngre”… Måste det vara livsfarlig knarkhandel och inavlade mördargrannar för att man ska känna någonting för karaktärerna? Behövs det hot om våld för det?
Scenerna från fabriken känns otroligt verkliga och de från arbetsförmedlingen också. Det räcker för mig, även om filmen kanske trampar vatten i vissa mellansekvenser… Tycker inte heller det känns som att meningen är att man bara ska tycka synd om karaktärerna, regissören vill väl mest skapa lite förståelse för hur en del människor (eller väldigt många, snarare) har det, och vad det kan bero på.
@Gustav: Så roligt att du gillade både filmen och texten! Det låter onekligen som vi är rörande eniga om det mesta.
Japp, hehe! 🙂
En annan briljant grej med filmen är när VD:n försöker visa att hon minsann också är mänsklig och folklig och spiller ut kaffe som alla andra. Folk i toppositioner älskar att prata om sina misstag och små vardagsolyckor, för de tror att sånt stärker banden till deras undersåtar, eller jag menar anställda.
@Gustav: Absolut, som du säger är en av filmens styrkor den här enorma tafattheten som finns i relationen mellan de i underläge och alla från chefer, fack och till arbetsförmedling.
@Fiffi: Jag hörde på Har du inte sett den-podcasten (den som heter Hotell Transylvania) att Johan hade sett filmen nu också och han hyllade den (precis som Markus) så det är nog en hel del som uppskattar filmen. Dessutom kul när det är film som ger delade åsikter och inte bara mellanmjölksbetyg.